❤️

 
Ibland uppstår det så mycket känslor inom mig av till synes vardagliga gäromål att jag nästan trillar baklänges.
 
Igår skulle barnen gå luciatåg i skolan. Vi provade kläderna kvällen innan och ja, lucianattlinnen blir tydligen väldigt skrynkliga av att ligga helt still i ett år på en vind. Så igårmorse, tidigt på morgonen så tog jag fram strykbräda och strykjärn. Något som händer två, tre gånger per år.
 
Och när jag står där och stryker mitt barns lucianattlinne börjar tårarna bränna. "Här står jag och stryker mitt barns lucianattlinne". Storheten i detta. Så många dimensioner. Jag har barn. Jag är en mamma. Vissa saker som har med mammarollen att göra får mig att tappa andan. Jag började längta efter barn när jag var 17 år. När jag och Anders bestämde oss för att köra så tog det tre år innan vi blev gravida. Jag lever min dröm. Jag fårstå här och stryka ett lucianattlinne till mitt barn. Ynnesten. Lyckan. Magin.
 
Egentligen brydde sig väl varken jag, Anders eller barnet om att nattlinnet var skrynkligt. Men så kände jag att näej, med mina Westerberg-gener kan jag inte skicka min unge till luciatåg med skrynkligt nattlinne. Och då kom alla känslorna över hur fantastiska föräldrar jag har. Hur de alltid varit där. A L L T I D. Hur många lucianattlinnen har de strukit åt mig? Hur fin mamma gjorde min luciakrona när jag var klassens lucia i trean? Hur stolt och lycklig pappa var när han såg mig skrida in med elljus i håret? Tänk att jag hade turen att hamna hos just mamma, pappa, Calle och Totte. Ynnesten. Lyckan. Magin.