pappa och jag.

 
Hur många ljus jag än tänder
 
Även om jag tar en dag i sänder
 
Sädesärlorna som kommer varje vår
 
Kvällsbrisen som snuddar vid sommarvarma lår
 
Ett dopp i Mälaren på kvällen
 
Du klipper gräset för mina speciella ställen
 
Hur vi är med varandra utan att säga ett ord
 
Hur du ändå är en av dem som förstår mig bäst på denna jord
 
Hur vi båda kan vifta med knäpp kroppsdel
 
Hur du aldrig någonsin tycker jag gör fel
 
Hur många gånger du dragit en kam genom mitt hår
 
Hur jag alltid lyckas få det jag får
 
Hur du alltid lyckas sätta mina känsliga stormar i lä
 
Hur jag alltid, alltid, ALLTID fått krypa upp i ditt knä
 
Tre år har gått
Den bästa pappan, han har jag fått
❤️

jag har en tumör.

Måndagen 27e november 2018
 
Det är en tumör.
 
Tumör är INTE = cancer men fan blir en rädd. Åkte till jobbet men bara bröt ihop gång på gång så jag kunde inte gå ut i butiken. Fick åka hem.
 
Det som händer nu är att jag ska äta en superstor dos antibiotika för att det förhoppningsvis går ner lite (två tabletter tre gånger om dagen i tio dagar) för att sedan operera bort den. När den är bortopererad så skickas den på analys för att se om det finns cancerceller i den.
 
Jag vet att jag ska tänka positivt. Men jag fick en chock. Tankarna attackerar som fan och går inte att stoppa. Det som fått mig att gråta värst är 1) att dö ifrån Ea och My, att de ska växa upp utan sin mamma - mig 2) att mamma ska begrava sin dotter och Calle och Totte sin lillasyster
 
Det är bara så sjukt alltihopa. Räcker det inte med de tumörer som varit i vårt liv? RÄCKER DET INTE? Blir så arg och ledsen men vet ju inte var jag ska rikta ilskan. Tårarna sprutar. Vill bara ha resultatet.
 

 
För några veckor sedan så kom det en liten konstig grej längst ner på min tumnagel. Det varade och kom mycket sårvätska plus gjorde ont. Jag ringde hälsocentralen och har sammanlagt varit där och fyra gånger. Jag har fått det omlagt, testat två olika salvor, gjort odling för svamp, röntgat samt ätit antibiotika men den lilla konstiga klumpen har varit kvar ändå. Min jättegulliga AT-läkare samt hans handledare (min vanliga läkare) kunde inte göra mer och skickade remiss till hudkliniken. Det skedde i fredags. Igår ringde de och hade tid till mig idag. Blev glad, för trodde inte det skulle gå särskilt snabbt.
 
Tog en selfie mellan hulkningarna på jobbet för att se hur
fejset såg ut...

pappapappapappa.

Av händelse så stötte jag på gamla mailkonversationer mellan mig och pappa just idag, på fars dag. Blev väldigt glad för det. Och väldigt, väldigt varm i hjärtat. Älskade kära pappa. Många fina små digitala samtal. Ett var extra fint. Helt sjukt hur väl han känner mig, den där pappan! Saknar dig så det värker i varenda cell.
 

20e juni 2011 18:19
Från: Hans Westerberg
Till: Elin Löwstedt
 
Hej Snorpet!
 
1. "ska du med och ta ett kvällsdopp?"
 
2. " vill du smaka?"
 
 
Pussssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss!
Pappsen