långa eftertexter av utmattningsfilmen.

 
 
Jag har under den senaste tiden märkt att jag lever i efterdyningarna av utmattningen. Själv utmattningsfilmen är slut men eftertexterna är långa. Inte för att jag inte visste det här men det har märkts. Antagligen för det varit mindre eller större saker som triggat det, saker som jag utsatt mig själv för eller saker som kommit utifrån. Saker som jag blivit så förvånad över att det är något som påverkar.
 
Och det sägs väl att det tar dubbelt så lång tid att bli frisk från en utmattning som tiden en var sjuk. Då kommer det ta nästan tre år för mig, och det har bara gått ett halvår. På det halvåret har jag dessutom klämt in tre olika arbetsgivare och arbeten samt en kurs i företagsekonomi och en månads ovisshet som arbetslös. Inte konstigt att eftertexterna i den här filmen hakar upp sig ibland. Att en måste ta ur VHS-bandet ur videospelaren och blåsa lite på det, kanske snurra på de där två vita för att se att filmen rätar ut sig igen.
 
Eftertexterna är också ibland på ett helt nytt språk som jag måste lära mig. För det är nya funktioner hos Elin Löwstedt-filmen som ingen lärt sig, allra minst jag själv. Trådar i min hjärna har ju faktiskt gått av, vissa förevigt och vissa har byggt sig en ny väg. Det är inte helt lätt. Jag vet ju oftast inte vad det är förrän jag utsätts för något som trasiga eller nya trådar ska tas hand om. Jag har inte alltid lexikon eller parlörer till de okända språken i eftertexterna. Då får jag använda pausknappen och försöka lära mig. Ibland går det snabbt, ibland tar det så lång tid att hela videospelaren stängs av pga. paus så länge.
 
Det är svårt när jag inte kan språken själv och samtidigt känner att jag behöver och vill berätta för omgivningen att det är ett nytt språk. Att ha rullande eftertexter som en vill läsa - ibland på nytt språk - och samtidigt rikta fokus runtom skärmen för att förklara vad som händer, jag vet ju inte ens alltid själv vad som händer.
 
Hur eller hur så måste jag nog ägna tid åt eftertexterna, gräva fram lexikon och lägga i en ryggsäck som jag ofta har med mig, be om hjälp med översättningen ibland, be omgivningen vänta när jag känner att jag måste ägna eftertexterna uppmärksamhet. Men jag vill inte ha en för tung ryggsäck, försöka reda ut det själv så att det blir rätt och inte alltid känna att jag ska behöva förklara mig.
 
Det är ett hårt jobb det här, med rullande, långa eftertexter och VHS-band som hakar upp sig i gamla videobandspelare. En måste veta hur de ska hanteras. Jag kämpar som en dåre för att göra det.