kontraster.

Måndag och tisdag var det väldigt stora kontraster känslomässigt. Jag gick morgonpromenad båda dagarna och vädret och mitt älskade Kalmarsund var som en spegel av min själ båda dagarna. Här är exakt samma plats med nästan exakt (10 minuters diff) 24 timmars mellanrum.
 
180129
Måndag
 
180130
Tisdag
 
 180129
Måndag
 
 180130
Tisdag
 
 
 
 

ha!

🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕
 
Där fick du din jävla jävel.
HA!

två år.

Jag minns det så väl. Calle och jag var hemma först. Vi väntade ute på gården och strax efter kom ambulansen. Mamma kom ut ur den och samtidigt som ambulanspersonalen tog ut pappa ur bilen så rullade Tottes bil in på gården. Jag ser hela förloppet utifrån. Vi alla rusar fram till pappa. Jag tar hans kinder i mina händer och säger "du är hemma, pappa!" Han tittar för första gången på flera dygn. Du är hemma, pappa. Han såg på oss alla samtidigt och vi var där, hållandes och klappandes. Han fyllde lungorna med 08-skogsluft en sista gång och sen dog han. Vi förstod inte det då. Vi förstod det någon minut senare, likaså ambulanspersonalen. En nick genom en dörr och jag förstod vad som hänt. Jag rusade till pappa, hade flyttat på mig för att inte vara i vägen. Det ljud som kom ur mig då var jag inte beredd på och så har jag bara låtit då och under barnens förlossningen. Liv och döds-vrålet.
 
Idag är det två år sedan pappa kom hem och kunde få andas ut, för alltid. Älskade pappa. Du är med oss. Hela tiden. I hjärta. I hjärna. I själ. Jämt är du där. Jag älskar dig ❤️